Att starta vid midnatt låter lite småromantiskt. Ljumma vindar från havet, bränningarna som rullar in i mjuka toner över sanden, stranden som försvinner i mörker bortom ljuset från strandrestaurangerna och allt under stjärnorna som lyser på himlavalvet och månen som vakar över oss alla.

Men nej! Bara det att veta att man faktiskt borde SOVA på dagen före start för annars får man liksom två dagar och i värsta fall två nätter på raken utan sömn känns jobbigt. Bara det säger mig att det är bättre att starta på förmiddagen. Utvilad efter en natts god sömn!(?) Men man har ju som bekant inga val. Starten för Transgrancanaria var på natten mellan fredag och lördag. Så vi tog sovmorgon på fredag och åt en sen och stadig frukost. Fredagen var en ren och skär slappardag. Packa det sista i löparryggan. Nåla på nummerlappen. Slöa på balkongen. Slicka i sig en glass. Äta lunch. Dricka. Sen drog vi för gardinerna för att sova middag eller sova in en kommande förlorad nattsömn. Jag sov en stund, men sen kom tankarna och började rulla runt i huvudet. Tankar som jag lyckosamt dittills lyckats hålla borta. Den mentala uppladdningen var på det hela taget obefintlig. Jag hade, som sagt, haft den obestämda känslan av att jag inte skulle starta, och jag hade inte haft ork att engagera mig i förberedelser för något som skulle sluta i besvikelse. Både för mig och Krister. Och nu timmar före start, verkade det meningslöst att förbereda sig mer än rent utrustningsmässigt.

När maken gick för att kolla en sista vända pÃ¥ nätet sÃ¥ ägnade jag mig Ã¥t att plantera öronmask. Och valet var enkelt. Ett ickeval. Borlänges stolthet och mina favoriter, MANDO DIAO, skulle fÃ¥ stÃ¥ för eventuell underhÃ¥llning. Men sÃ¥dant bestämmer jag ju inte riktigt över själv, men man kan alltid försöka. SÃ¥ jag poppade loss till â€God knows†och â€No more tears†och det gav mig positiv energi. â€Visst kan jag! Visst vill jag! Och det kommer visst att bli roligt!†Men det är betydligt enklare att tänka sig hur man ska tänka än själva tänkandet självt när man väl är där. Om ni hänger med? Och inte alltför sällan blir det inte som man tänkt sig.

Strax efter nio snÃ¥ret lullade vi i väg mot bussen som skulle ta oss till starten i Playa del Ingles. Men först stannade vi vid strandkaféet och tog varsin kopp varm choklad och croissant. Vi hejade glatt pÃ¥ andra som hade den gröna â€123-loppetâ€-västen. Plötsligt var vi alla medtävlare. Kompisar.

Vi anlände i ett kallt Playa del Ingles nästan en och en halv timme före start. Vi strosade omkring men var tillslut tvungna att söka värme på en restaurang med ytterligare en kopp varm choklad. Jag frös verkligen som en hund och längtade vansinnigt till start för att få bli varm igen. Sen trängdes vi på toan med andra tävlande och skrattande och glada människor som drack alkohol och dansade till sången av en man utspökad som Elvis Presley i sina sämsta dagar. Stämning var hög och kontrasten mot det som låg framför oss var total.

I startfÃ¥llan sÃ¥g vi Lizzy Hawker (som sedermera vann damklassen). Det var ocksÃ¥ enda gÃ¥ngen jag sÃ¥g henne. En liten â€jag mötte Lassie†varning. Och sen utan förvarning började massan framför och runtomkring oss att röra sig framÃ¥t. Starten hade gÃ¥tt!