I går gick vi på en solig strand. Nakna fötter i varm och våt sand. Solen brände våra pannor och armar röda och ljumma vindar smekte våra kinder.

När vi idag landade pÃ¥ Borlänge flygplats hängde molnen grÃ¥a över vÃ¥ra huvuden. Stora vÃ¥ta flingor dalade ner. Jag hörde kommentarer som â€jag lÃ¥ser in mig pÃ¥ toan och kommer inte ut förrän vi är pÃ¥ väg till Kanarieöarna igen!â€. Men när jag nÃ¥gra timmar senare slinker hit och dit pÃ¥ cykeln pÃ¥ en spÃ¥rig och isig väg känner jag att mig gör det inget. Jag älskar snö och kyla.

Jag gillar kontraster. Jag tror att det är det som gör sommaren så underbar. Vintern så vacker. Våren så härlig. Och hösten så mysig. Och jag verkligen älskar och behöver känslan av att höra hemma. Och det är här jag hör hemma. Hemma i huset hos maken.

Men nåväl. En vecka på Gran Canaria är över. En vecka och ett löppass. Ynkligt? Nja, om passet var 123 kilometer kanske jag inte behöver skämmas ändå? Vi tog oss i mål. Inte på den tiden vi hoppats men eftersom det var som det var och blev som det blev är vi bägge två, både jag och Krister, nöjda. Jag har nog lyckats producera en tävlingsberättelse till helgen, men som vanligt behöver jag lite tid att begrunda. Ett första intryck stämmer väl sällan eller? Åtminstone inte för mig. Och bägge mina gebit, både ultralöpning och alpin/höghöjdsklättring är ju lite så att man dyrt och heligt lovar sig själv att aldrig utsätta sig för något liknande igen direkt efteråt men det går inte mer än timmar eller dagar förrän man är där igen. Med fingrarna i syltburken. Är huvudet dumt får kroppen lida!

Och jag säger bara det: Ulrika (och Patrik)! Mycket snart kommer du att fÃ¥ infria ditt löfte och börja att löpträna! 😀