Det där med morgonpass är för det allra mesta lätt för mig. Har jag bestämt mig för att köra ett pass är det inga problem oavsett tid på dygnet. Det är några av de goda egenskaperna jag har, att jag är utrustad med karaktär och träningsvilja. Det är bara att när klockan ringer direkt stiga upp och dra på sig träningskläderna och sticka ut. Sen ibland känns det lite jobbigt att inte få ligga kvar i sängen en timme till eller två och då får det gå på ren skär rutin. Men några få gånger är det tungt. Om jag sover dåligt har jag inga problem att gå upp när klockan ringer vid 5, men i morse sov jag djupt och sött när klockan ringde. Jag hörde den alldeles säkert men jag kröp intill maken och blev varm och go och vaknade när klockan nio minuter senare ilsket påminde om dagens första träningspass. Jag hade lust att springa, men ingen ork. Och sådana här gånger är det helt perfekt att vara två. När jag vände på mig ett halvvarv till och försökte ignorera väckarklockan så stängde Krister av den och gick helt sonika upp. Jag hade inget val och jag behövde inte tära på mitt eget kapital av karaktär. Det var rätt skönt att inte själv behöva energin att ta sig ut. Jag kunde helt enkelt utnyttja makens viljestyrka i dag.