– Det är nu, direkt efter tävling, du har chansen att vila!

Det är veckans visdomsord från min tränare. Och visst är det så. Det begriper till och med jag. Och det låter ju jätteskönt att kunna ägna en extra lång helg åt att vila, pyssla i trädgården, åka till Orsa Grönklitt och titta på tigrar och isbjörnar, äta gott och bara ta det lugnt. Och låta kroppen läka eventuella eller begynnande skador. 

Men varför är det då så svårt? Jag känner massor med folk som inget hellre vill än att slippa träna. Men jag blir allt lite rastlös och orolig av vila. Och ska jag inte träna måste jag hitta nått annat att göra av med energin på. Både jag och maken har jobbat många timmar i trädgården under helgen. Och är det nått ställe jag kan fylla på livsenergi och glädje på, så är det i våran egen underbara trädgård. Men vila?

När jag funderat på det där med vila är frågan jag kommer tillbaka till vad som egentligen menas med vila? Vila är det bara när man ligger på rygg och lyssnar på fågelsången eller läser en god bok, eller är det när man gräver, rensar, krattar och bär i trädgården, eller är det när man tar ett alternativt träningspass? 

Fast jag begriper det där med visdomsorden är det svårt att leva efter det. Min tränares ord liksom åker in i vänster örat och direkt rakt ut genom högerörat. Visst, lyssnat men inte hört? Det är lite så där som med allting annat: Det gäller andra men inte mig. Jag klarar mig nog ändå.

Jag är inte så smart va?