Jag har inte hunnit ut från området en gång förrän jag konstaterar att det är för varmt för att springa trots att klockan är närmare 7 på kvällen. Sen hejdar jag mig själv i tanken och viftar med ett pekfinger. Vad då för varmt egentligen? Det är ju perfekt! När jag ska springa i Alperna kan det bli betydligt varmare än så här och då kommer det att vara långa backar utan någon som helst skugga att stanna till i. Som när jag var på sluttningarna ovanför Baltoroglaciären i Pakistan. En obarmhärtig sol som brände och jag var utan vatten eftersom det sedan länge var slut. Jag fick solsting och kröp ner bland stenarna och lyckades hitta lite skugga åt mitt huvud. Insåg snart att jag inte kunna ligga där och invänta natten utan jag var tvungen att kravlade upp på fötter igen och jag bad till Gud att lägret skulle ligga ovanför nästa krök (vilket det också gjorde)!smiley

Nu var jag utrustad med ett välfyllt vätskebälte tack vare min eminenta tränare och en hel skog att få skugga i. Allt sitter i huvudet. Jag hade redan innan jag gav mig iväg suttit på verandan och bestämt mig för att det var för varmt. Inte konstigt då att jag tyckte det när jag sprang iväg också. Nu ska jag istället säga till mig själv att det är perfekt. Och första steget in i skogen får jag nått annat att tänka på. Det är som någon häller ett fullt fågelbo med nästan flygga fågelungar över mig. Jag får fullt upp med att hoppa över och undvika att trampa på ungarna där dom hoppar och småflyger framför mig på stigen och runt om kring. Och jag klarar det tack och lov.

Det blir en jättefin tur. Jag fick backar upp och ner och till och med lite myrlöpning. Brydde mig inte om att försöka springa runt blöthålen utan tänkte att det var bra träning. Skulle kanske be tränaren om en renodlad myrtur?

När jag springer upp över Muskboberget undrar jag dock om jag fått solsting trots allt. Där, mitt i skogskanten, precis där på kanten vid sluttningen, står det ett hus. Visserligen litet, men ändock ett hus. Det har aldrig stått där förut. Vem har ställt ett hus där? Och varför? Ett enda tomt fönster blickar ut mot fjärran horisont, över de blånande bergen i fjärran och de oändliga böljande gröna skogarna vid bergets fot. Det kanske inte vore så dumt med ett hus där! Det kostigaste är när jag springer nerför Muskboberget på andra sidan. För där, inte långt från stigen, står ytterligare ett litet hus, eller snarare en koja. Och där har heller aldrig stått ett hus förut. Jag tar en klunk vatten och tänker igen att allt sitter i mitt huvud. Och det är ett perfekt träningspass! Lite trist dock att inte Krister var med..