Blog Image

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Allt sitter i huvudet

Juni 2010 Posted on Sun, June 27, 2010 21:52:38

Jag har inte hunnit ut från området en gång förrän jag konstaterar att det är för varmt för att springa trots att klockan är närmare 7 på kvällen. Sen hejdar jag mig själv i tanken och viftar med ett pekfinger. Vad då för varmt egentligen? Det är ju perfekt! När jag ska springa i Alperna kan det bli betydligt varmare än så här och då kommer det att vara långa backar utan någon som helst skugga att stanna till i. Som när jag var på sluttningarna ovanför Baltoroglaciären i Pakistan. En obarmhärtig sol som brände och jag var utan vatten eftersom det sedan länge var slut. Jag fick solsting och kröp ner bland stenarna och lyckades hitta lite skugga åt mitt huvud. Insåg snart att jag inte kunna ligga där och invänta natten utan jag var tvungen att kravlade upp på fötter igen och jag bad till Gud att lägret skulle ligga ovanför nästa krök (vilket det också gjorde)!smiley

Nu var jag utrustad med ett välfyllt vätskebälte tack vare min eminenta tränare och en hel skog att få skugga i. Allt sitter i huvudet. Jag hade redan innan jag gav mig iväg suttit på verandan och bestämt mig för att det var för varmt. Inte konstigt då att jag tyckte det när jag sprang iväg också. Nu ska jag istället säga till mig själv att det är perfekt. Och första steget in i skogen får jag nått annat att tänka på. Det är som någon häller ett fullt fågelbo med nästan flygga fågelungar över mig. Jag får fullt upp med att hoppa över och undvika att trampa på ungarna där dom hoppar och småflyger framför mig på stigen och runt om kring. Och jag klarar det tack och lov.

Det blir en jättefin tur. Jag fick backar upp och ner och till och med lite myrlöpning. Brydde mig inte om att försöka springa runt blöthålen utan tänkte att det var bra träning. Skulle kanske be tränaren om en renodlad myrtur?

När jag springer upp över Muskboberget undrar jag dock om jag fått solsting trots allt. Där, mitt i skogskanten, precis där på kanten vid sluttningen, står det ett hus. Visserligen litet, men ändock ett hus. Det har aldrig stått där förut. Vem har ställt ett hus där? Och varför? Ett enda tomt fönster blickar ut mot fjärran horisont, över de blånande bergen i fjärran och de oändliga böljande gröna skogarna vid bergets fot. Det kanske inte vore så dumt med ett hus där! Det kostigaste är när jag springer nerför Muskboberget på andra sidan. För där, inte långt från stigen, står ytterligare ett litet hus, eller snarare en koja. Och där har heller aldrig stått ett hus förut. Jag tar en klunk vatten och tänker igen att allt sitter i mitt huvud. Och det är ett perfekt träningspass! Lite trist dock att inte Krister var med..



Vila?

Juni 2010 Posted on Sun, June 27, 2010 17:15:18

– Det är nu, direkt efter tävling, du har chansen att vila!

Det är veckans visdomsord från min tränare. Och visst är det så. Det begriper till och med jag. Och det låter ju jätteskönt att kunna ägna en extra lång helg åt att vila, pyssla i trädgården, åka till Orsa Grönklitt och titta på tigrar och isbjörnar, äta gott och bara ta det lugnt. Och låta kroppen läka eventuella eller begynnande skador. 

Men varför är det då så svårt? Jag känner massor med folk som inget hellre vill än att slippa träna. Men jag blir allt lite rastlös och orolig av vila. Och ska jag inte träna måste jag hitta nått annat att göra av med energin på. Både jag och maken har jobbat många timmar i trädgården under helgen. Och är det nått ställe jag kan fylla på livsenergi och glädje på, så är det i våran egen underbara trädgård. Men vila?

När jag funderat på det där med vila är frågan jag kommer tillbaka till vad som egentligen menas med vila? Vila är det bara när man ligger på rygg och lyssnar på fågelsången eller läser en god bok, eller är det när man gräver, rensar, krattar och bär i trädgården, eller är det när man tar ett alternativt träningspass? 

Fast jag begriper det där med visdomsorden är det svårt att leva efter det. Min tränares ord liksom åker in i vänster örat och direkt rakt ut genom högerörat. Visst, lyssnat men inte hört? Det är lite så där som med allting annat: Det gäller andra men inte mig. Jag klarar mig nog ändå.

Jag är inte så smart va?