Det är bara några dagar sen vi sprang Kristins runde. Nu sitter han i soffan, min
käre make och tränare, och hans ögon glöder av barnslig förtjusning. Han surfar runt
på Internet och letar tävlingar. Mycket vill ha mer eller hur var det?

Han frågar om jag vill tävla mer och jag svarar nej. Känner att jag skulle vilja
träna på bra ett tag, ostörd av uppladdning och vila före/efter tävling. Bara låta
milen och backarna rullar på under fötterna utan krav.

Sedan är han inne och kollar på hotell och priser. Han pratar entusiastiskt och
kikar upp på mig mellan varven som för att kolla att jag lyssnar intresserat.
Jag kan ju erkänna att det känns långt till CCC och lite tråkigt är det väl kanske
nu, när jag är i bra form, att jag inte ska tävla tidigare och visst är det lite lockande och kittlande att tävla mer, men å andra sidan kan jag bli i ännu bättre form till CCC.

Jag är vis av tidigare misstag (?) att om jag jakar eller ok eller ens ser för
intresserad ut så kommer han att tolka det som ett JA. Så jag kikar lite försiktigt
tillbaka, försöker se lagomt sval ut och svara tydligt NEJ och mumlar lite jaha, uhu
och så.

Men vem vet? Maybe, maybe not!