GUCR – Grand Union Canal Race 233 km Birmingham till London

Klockan ringer vid 5. Jag har knappt sovit alls. Rädd för att inte vakna när klockan ringer. Men nu går jag upp direkt och klär mig. Sen kokar jag gröt på fönsterkarmen åt Krister. Supportuppdraget har börjat. Till gröten servas äppelmos, mjölk och ett glas apelsinjuice.


40 minuter senare är vi på väg mot starten. Känns lite jäktigt fast det är så nära. Men jag är väl säkert bara nervös. Vi träffar lite andra svenskar och norskar vid starten. Vi pratar lite om loppet och vad jag ska göra och så går startskotten. Känns lite oroligt att vara ensam i England. Eller är det för att jag ska köra på vänster sida? Eller för att jag är nervös för att jag inte ska få tag på mat? Eller …

Jag gÃ¥r tillbaka till hotellrummet och äter pÃ¥ stÃ¥ende fot lite yoghurt och müsli. Jag känner mig stressad trots att jag borde ha tvÃ¥ timmar pÃ¥ mig till första checkpointen. Packar sÃ¥ snabbt jag kan och sÃ¥ praktiskt jag kan. FÃ¥r gÃ¥ tvÃ¥ gÃ¥nger ner till parkeringsgaraget. Tar mig nästan en timme innan jag är pÃ¥ väg. Hur kunde det ta sÃ¥ lÃ¥ng tid? Känns otroligt avigt att sätta sig i bilen pÃ¥ “fel sidaâ€. Svänger upp pÃ¥ gatan och stannar för att knappa in första koordinaterna i bilnavigatorn. Sen kör jag sakta och osäkert iväg. Gps: en visar mig Ã¥t helt fel hÃ¥ll. Löparna sprang Ã¥t höger och jag svänger Ã¥t vänster. Känns galet och jag blir riktigt orolig. Men jag bestämmer mig för att se vart jag tar vägen. Att börja försöka leta mig fram med kartans hjälp bär emot.

Det regnar. För mig gör det ju inget men jag tycker redan synd om löparna. Gps:en har lotsat mig rakt in i ett bostadsomrÃ¥de. Jag känner mig förlorad men det stÃ¥r en massa bilar med den gula gruppens “supportcrewâ€-märke pÃ¥ rutan sÃ¥ jag blir lugn. Jag är rätt. Men jag fÃ¥r packa väskan med allt jag behöver och allt jag tror att Krister möjligen kan vilja ha. Sen gÃ¥r jag iväg. FÃ¥r gÃ¥ ganska lÃ¥ngt för att komma ner till kanalen. Där stÃ¥r en hel del folk. NÃ¥gra stÃ¥r och trycker under bron för att undkomma regnet. Jag trycker in mig efter den smala stigen, direkt bakom växer rena rama regnskogen. Packar upp stormköket och drar igÃ¥ng dagens första matlagning. Det blir pasta carbonara. De löpare som kommer förbi är vid gÃ¥tt mod och tjoar och skojar om att de vill ha maten. NÃ¥gra erbjuder mig pengar för den. Men sen kommer “min†löpare. Han äter det mesta och verkar njuta av löpningen. Jag gÃ¥r med honom en bit sÃ¥ han kan äta pÃ¥ gÃ¥ende fot. Sen försvinner han vidare längs kanalen. Jag slukar resterna av maten för jag är redan hungrig.
Jag diskar och packar ihop väskan igen och går tillbaka. Packar ur väskan och lägger allt på “sin†plats i bilen. Jag har bestämt vart allt ska ligga för att jag ska ha järnkoll och snabbt kunna få fram rätt vätska, mat, snacks, medicin eller kläder och skor.

Sen är det nästa checkpoint som ska in i bilnavigatorn. Krister var knappt 20 minuter tidigare hit än vad hans schema sa så jag får räkna om tiderna neröver i checkpointlistan och dra bort lite till för att kunna veta ungefär när han ska komma. Jag är fortfarande lite nervös för att köra på fel sida, men gps:en påminner mig snällt om att jag ska köra på vänster sida. Och det behövs verkligen. Jag är tacksam. Sen är jag nervös för att inte hitta också. Men det kommer att visa sig under hela tävlingen att koordinaterna är riktiga och stämmer. Dock är det inte helt lätt att ändå hitta, för ibland ser man inte kanalen alls. Det blir riktigt knepigt på natten då det är mörkt och man ser ännu sämre. På ett ställe irrade jag runt efter vägen med pannlampa innan jag hittade en trappa ner till kanalen. Ibland finns det ingenstans att parkera och jag blir tvungen att göra en tokparkering. Ibland blir jag tvungen att gå ganska långt för att komma fram.

Det regnar mest hela lördagen. Jag märker det på löparna. De flesta blir tysta och tillbakadragna efter några timmar. Borrar ner sina huvuden mot marken och lufsar på som i sina alldeles egna världar där jag är säker på att det inte regnar. Och det regnar inte lite. Hur kan det störtregna timme ut och timme in? Efter några checkpoints börjar vätan att leta sin in genom mina kläder också. Allt blir lite fuktigt och rått trots att jag kan sitta i en varm bil mellan varven.

Jag kommer så sakteliga in i rutinen. Plocka fram, dra igång stormköket och laga mat eller soppa, servera Krister när han kommer och ge honom salttabletter, fylla på dricka, handräcka vaselin eller compeed, hjälpa till med klädbyte, följa med en bit på vägen och peptalka, gå tillbaka ensam, äta lite resterna om det finns några, diska, plocka ihop och plocka allt tillrätta igen, blanda mer saft, notera tider, lägga in nya koordinater och åka vidare.

Jag stannar och får tag på mer vatten och dricka. Krister sa före loppet att han ville dricka vatten, men min dricka smakar mycket bättre så det är den som ryker. Affärerna är inte många, en stor del av dagen ser jag ingen fast jag ibland åker ur kurs för att leta, så jag handlar desperat upp mig på lite dryckjom på en bensinmack. Sen hittar jag tillslut ett stort supermarket där jag glad i hågen får tag på korv (jag lagar sen korvstroganoff) och “Swedish meatbolls†som Krister ska få med pulvermos, massor med vatten och dricka och annat nyttigt och gott som bananer, jordnötter och chokladchouxer.

Krister klagar inte alls och jag hamnar efter ett tag i ett slags lugn att allt kommer att flyta på bra i supportande. Tyvärr blir det inte så. Han har tröttnat på blöta kläder och vill byta. Just när jag står bortanför bilen i regnet utan kläder med mig. Jag har räknat ut att jag inte ska ta med dom då risken är stor att de blir blöta i onödan. Det hela slutar med att jag får springa tillbaka till bilen och hämta torra kläder och Krister får stå i droppet under ett träd, lätt morrande och vänta. Efter det är jag modstulen länge och ledsen och besviken på mig själv. Det spelar ingen roll om jag gjort rätt 99 gånger av 100 om det är den 100 gången han behöver mig.

Han vill byta strumpor och skickar över sina genomblöta ullfrotte strumpor med orden “torka dom för jag kanske vill ha dom senare igenâ€. Jag vrider ur dom det värsta och undrar hur jag ska fixa det. Det finns inga sätesvärmare i bilen sÃ¥ jag kan inte lägga dom där. Ja, vad gör man? Jag stoppar hans blöta strumpor innanför tröjan mot min mage och rygg och drar hans vÃ¥ta tröja pÃ¥ mig. Det är det enda sättet jag kommer pÃ¥ att torka kläderna. Efter det luktar jag fotsvett i över ett dygn pÃ¥ raken och fryser som en hund hela natten igenom. Det enda trÃ¥kiga med det är att han faktiskt aldrig vill ha strumporna igen. Tröjan använder han dock och den är vid det laget varm och go igen.

Fram på kvällningen upphör regnet. Men efter tredje portionen varm mat ger Kristers mage upp och han blir illamående. Efter det serverar jag honom oroligt blåbärssoppa och varm choklad men varm mat nobbar han stenhårt. Jag blir så klart lite ängslig och vet inte om jag ska tvinga honom eller inte. Jag bestämmer mig för att avvakta.

När natten faller skickar han iväg mig nÃ¥gra checkpoints bort för att jag ska fÃ¥ sova en stund. Det är välbehövligt för jag börjar ha svÃ¥rt att fokusera blicken och hÃ¥lla ögonen öppna. Jag hamnar mitt i ett köpcentrum och ser inte tillstymmelse till kanal. Är ute och springer och letar efter den när han ringer. Pannlampan har gett upp. Just nu springer han med nÃ¥gon annan men jag mÃ¥ste ta mig till nästa checkpoint sÃ¥ fort som möjligt. Jag suckar lite trött för jag var helt inställd pÃ¥ att fÃ¥ sova en stund. Känner mig sliten. Kroppsligt men framför allt mentalt. Är fullt alert hela tiden för att fÃ¥ allt att funka och dessutom vara ett gott stöd för Krister. Har glömt att tagit hand om mig själv dumt nog. SÃ¥ ringer han igen. Pannlampan fungerar igen, men jag Ã¥ker ändÃ¥ tillbaka en checkpoint för att servera varm choklad och nÃ¥tt litet ätbart. GÃ¥r ner till kanalen. Det är kolmörkt och knäpptyst. Jag inbillar mig att jag hör nÃ¥got släpande ljud, men nej! Jag ska inte jaga upp mig själv och jag koncentrerar mig pÃ¥ att fÃ¥ upp kök och gas och tändstickorna ur väskan. Tändstickorna som jag tack och lov lyckats hÃ¥lla torra. Kommer just ihÃ¥g att jag blivit varnad av ett annat supportcrew gäng för “campingfolket†som tydligen jagat löpare förra Ã¥ret. Försöker att inte tänka pÃ¥ det men jag är nu alldeles säker pÃ¥ att jag till och med hör nÃ¥gon andas bakom mig. Men där finns väl bara kanalen? Vänder mig om och lyser en halvt tandlös luffare rakt i ansiktet. Han ler mot mig och ser ut som han är urstigen rakt frÃ¥n “Morden i Midsomerâ€.
-Vad gör alla löpare med pannlampor här längs kanalen mitt i natten? Frågar han vänligt.
Vi konverserar artigt en stund och jag försöker diskret att kolla av vad jag har i väskan som kan vara “stjälvärt†men jag lyser ju upp allt i den när jag tittar med pannlampan så jag lägger ner. Sen blir jag tvungen att dra i gång stormköket för att inte “missa†timing mot min löpare så mannen tackar för sig och förklarar att han vandrar längs kanalen på nätterna och sover på dagarna. Och så vandrar han vidare som uppslukad av natten och borta för alltid. Jag tänker inte mer på honom just då, men efteråt undrar jag lite sorgset om han håller igång nätterna igenom för att hålla värmen. Vilka ilands människor vi är och vad bra vi har det. Vi åker ända
till England, bor på hotell och hyr bil för att roa oss med att springa 145 miles. Andra får leva på få stunder av värme och lycka. Olika falla ödets lotter.

Vid nästa checkpoint kommer Krister in och är modfälld. Natten är som mörkast nu och det är råkallt längs kanalen. Han klagar över kylan, yrsel och illamående. Jag försöker få honom att dricka nått varmt men han vill byta om och pyssla med fötterna först. Jag märker på honom att det är tyngre nu, för han är lite lagom smågnällig och allt måste komma i rätt ordning och finnas på en gång när han ber om det. Jag försöker att serva med torra kläder, smörja hans fötter och hålla drycken varm samtidigt. Tillslut kryper han in i bilen och vill att jag ska stänga skuffen om honom. Det drar snålt och jag försöker att bädda in honom i sovsäcken. Jag är glad att jag valde en av de varmare. Han skakar av köld. Jag sätter mig fram i bilen och dra igång maxvärme. Han somnar efter knappt två minuter och skakningarna upphör. Hans lugna andning får mig att slappna av, men inte helt. Jag är lite rädd och jag är medveten om att det hänger på mig nu om han ska ut igen. Hur gärna vill jag inte stryka honom över håret och låta honom sova tills han vaknar och mår bra igen? Efter 10 minuter väcker jag honom. Känner mig brutal men inte taskig. Jag är trots allt en kvinna med ett uppdrag. Att få min löpare i mål! Det finns inget annat. Han klagar igen på yrsel och han ber om 10 minuter till. Sen måste jag återigen väcka honom och uppmana honom att ge sig iväg. Följer honom en kort bit så han får dricka sin soppa. Är faktiskt lite orolig över att han ska falla i kanalen. Han är trött, det är mörkt och som grädden på moset är han yr. Vilken underbar hustru han måste tycka att jag är som “tvingar†iväg honom mitt i natten? Jag ser Kristers pannlampa irra bortöver längs vattenkanten tills den försvinner helt bakom nästa krök. Vi är bägge ensamma i vargtimmen.

Fall fart mot nästa checkpoint, Grand Junction Arms. Och morgonen gryr. Jag börjar att se dimmigt och inser att det inte kommer att hålla för min del. Vandrar i lagom mak iväg för att möta Krister. Jag har inte vågat gjort det i någon större utsträckning under natten då jag inte varit säker på vilket håll längs kanalen han ska komma ifrån, men här pekar folket på checkpointen åt vilket håll jag ska gå. Efter ett tag ringer Krister och frågar vart han är? Ja…. I England? Längs kanalen någonstans. Jag kommer till en stigkorsning och vågar inte fortsätta. Och jag väntar och väntar tillslut oroligt. Inte kan han ha gått fel? Men sen dyker han till mig glädje upp. Jag blir bara så glad av att se honom och nu har han blivit rejält piggare. Han säger att han är trött men nu är det inte frågan längre OM han ska gå i mål utan NÄR han ska gå i mål. Han vill fortfarande inte äta något speciellt mycket utan kryper återigen in i skuffen på bilen och jag stoppar om honom. Precis som under natten somnar han nästan omgående. Jag sätter klockan på 20 minuter och så somnar jag också sittandes i förarsätet, huttrandes. Just när klockan har ringt kommer man och påminner oss om att han inte får stanna mycket längre. Bara någon minut senare är Krister på väg, igen. Och jag börjar att gråta. Nu, nu är jag helt övertygad om att han kommer att gå i mål. Inte för att jag tvivlat någon gång, men nu känns det. Jag ger mig själv 20 minuters sömn till sedan måste jag skynda vidare. Jag är hungrig värre och frukosten blir lite musli och det som är kvar av yoghurten. Resten av dagen knaprar jag på jordnötter och dricker lite vatten då och då.

På nästa checkpoint träffar jag en man och hans dotter. Dottern klagar på att det är jobbigt. Hon säger att de servade sin löpare hela dagen igår, blev avlösta under natten och nu ska serva under dagen igen. Sen inser hon lite skamset att jag varit igång sedan 5 morgonen före och vi skrattar gott.

Jag åker förbi en McDonalds och vänder på en femöring. In och fixar en hamburgare och jag känner mig lycklig. Det nästan sjunger i mitt hjärta. Det är just en sån som Krister pratat om att han vill ha, gärna flera under loppet, och jag ser framför mig hur glad han ska bli när han får den. Speciellt då han inte velat ha maten jag haft att erbjuda på många timmar. Men jag får svälja besvikelsen en checkpoint senare då han inte alls är så sugen. Han äter, om än lite motvilligt, och jag känner mig trots allt glad, eftersom han faktiskt äter igen överhuvudtaget.

Det märks att vi närmar oss London. Det blir allt mer trafik och ibland blir jag ståendes i bilköer. På sista checkpointen fungerar inte längre mitt huvud. Jag försöker hitta en parkeringsplats men kartan stämmer inte alls så det är nästan hopplöst. Tillslut hittar jag en minimal lucka, på en trottoar, där jag klämmer in bilen. Sen packar jag ryggan med det som Krister kan behöva in till målet. Härifrån är det cirka en mil kvar. Härifrån ska jag följa vid hans sida, löpandes. Jag letar mig ner till vattnet och marscherar iväg för att möta Krister. Inser att jag missat vilken sida han ska komma på och det är därför jag inte fått ihop kartan.. Kan konstatera att jag inte tänker så bra efter att varit på benen i 36 timmar. Möter en pigg Krister efter drygt två kilometer. Han säger att han är trött men det märks inte alls. Eftersom vi inte vet riktigt hur långt det är kvar och ingen av oss har gps så vet vi inte heller vilken fart vi håller. Jag kan konstatera att vi “borde†hinna in på under 36 timmar, men det känns lite osäkert så jag försöker att jaga på lite. Krister klagar två gånger att jag springer för fort så jag måste hålla igen lite. Det känns frustrerande. Men in mot Little Venice och målet springer vi om inte mindre än tre andra löpare. Den sista in på upploppet. Och all trötthet är som bortblåst. Krister bara flyger fram på slutet och jag vill inte springa in brevid honom i målet. Det här är hans seger och tårarna flockas i mina ögon. Det är en liten skara som står där och hejar honom in i målet. Han får en medalj och man tar kort. Jag uppfattar honom som hur pigg som helst. Han får mina pengar till taxi till hotellet och jag… jag lavar iväg upp längs kanalen, tillbaka därifrån vi kom. Det är ett antiklimax. Så snopet. Och jag inser att jag inte heller sovit, knappt ätit sen i går morse. Jag har huvudvärk och jag mår illa. Skuggorna börjar bli långa och allsköns skumt folk börjar samlas längs vattnet. Börjar räkna broarna. Jag vet att jag ska till bro nummer 22 och det går så sakta så sakta. Jag lufsar fram i makligt tempo. Sen tycker jag att jag känner igen mig, men det är bara bro tolv. Springer förbi den men stannar upp efter en kort bit. Jag har sprungit för långt!

Sitter i bilen och knappar in hotellets adress. Men den finns inte?! Ringer hotellet och de föreslår att jag ska knappa in Paddington station?! Men det är flera kilometer från hotellet? Jag är trött, hungrig, mår riktigt dåligt och ser för min inre syn Londons innerstad i rusningstrafik. Och alla bilarna på fel sida! Det kommer faktiskt en tår i ögat. Jag är slut som människa! Och stackars Krister på hotellrummet. Visserligen nyduschad men utan några rena och torra kläder. Han får ingen mat och inte jag fixar det här! Annars har jag stannat och sovit precis här där bilen står! Men räddad av svågerns gps över telefon tar jag mig, faktiskt helt smärtfritt, till hotellet. När jag kör upp på gatan undrar jag hur i hela världen jag ska kunna möta någon på vägen då det står bilar parkerade på bägge sidorna och det är riktigt trångt. Först när jag parkerat inser jag att gatan är enkelriktad. Jaja.
Går in på hotellet. Det är en fint hotell men jag orkar inte bry mig. Jag är klädd i löparkläderna och luktar fotsvett över hela kroppen. Men så fort jag kommer innanför dörren blir jag fråntagen min överfulla tunga väska och får den, trots lama protester, uppburen hela vägen till rummet.
Där möts jag av Krister. Stel men pigg. Oförskämt pigg. Jag känner mig 100 år äldre. Efter en efterlängtad varm dusch bjuder han mig på middag, på hotellet, och sen väntar en ren och skön säng. Om jag sover gott? Nej, jag ser vägen som rullar framför mig. Mil efter mil.

Men Krister är i mål och det betyder allt. Mission completed.