Jag har varit peppad att springa “fart” pÃ¥ milen hela veckan. Medveten om att det skulle komma. Men, typiskt, när jag väl var där var inspirationen lika med noll. Ville helst stanna hemma och krypa ner i sängen igen. Men vädret var perfekt. Kanske att det kunde ha blÃ¥st lite mindre, men det var inte för varmt och inget regn. Motvilligt gick kroppen med pÃ¥ fartökningen. Planen var att hÃ¥lla max fem minuter per kilometer och sÃ¥ nära det som möjligt. Mitt gamla personbästa pÃ¥ milen var frÃ¥n 2008 och sedan dess har jag inte försökt att springa järnet. Idag blev tiden 48:54 och det var ansträngande, men helt klart överkomligt. En liten fundering är vad det skulle kunna bli idag om jag verkligen satsade pÃ¥ att springa sÃ¥ fort jag kunde.. Men nej, det är för drygt att springa fort. Jag springer hellre lÃ¥ngt och lÃ¥ngsamt som en sann ultralöpare! 🙂