Det är konstigt ibland hur det är. Jag längtade intensivt hela tisdagseftermiddagen pÃ¥ att fÃ¥ ge mig ut och springa. Det var halvmarabanan som stod pÃ¥ schema. En runda som jag verkligen gillar trots asfalten. Men när vi väl kom hem och skulle ta pÃ¥ oss träningskläderna och sticka ut sÃ¥ kände jag energin och glädjen liksom rinna av mig. Och när vi tryckte igÃ¥ng vÃ¥ra gps: er och kom igÃ¥ng lite lätt nerför gatan hemmavid sÃ¥ var kroppen inte alls med. Träningsvärken bet i mÃ¥nga av kroppens muskler och huvudet hängde. Och bredvid mig knorrade Krister ocksÃ¥ lite lätt. Jag försökte att stänga av huvudet och koncentrera mig pÃ¥ vägen framÃ¥t. Det kändes som att jag inte skulle orka, men jag tänkte pÃ¥ att jag sprungit mycket längre mycket fortare och att det bara är att ta ett steg i taget. â€Keep moving. Sooner or later you hit target!â€

Att springa motsols på halvmarabanan är lätt. Det är så gott som nerför hela vägen. Att springa medsols är naturligtvis då tvärtom. Det är så gott som uppför hela vägen. Hur är det möjligt? Det är det förstås inte eftersom det är en rundbana med start och mål hemma på garageuppfarten, men det är den känslan jag har. Så hädanefter ska jag alltså bara springa medsols!

Drygt fem kilometer kvar hem frågade Krister hur det gick. Jag försökte tänka positivt och insåg att har jag kommit så här långt så skulle jag naturligtvis orka hela vägen hem också. Svarade så hurtigt jag kunde att det gick bra och då berättade han att han tänkt om och att vi nu skulle köra fartökning i fem kilometer. Ja, vad säger man? Ärlighet varar längst eller? Är huvudet dumt får kroppen lida? Men vad tusan? Det gick det med även om jag blev rejält trött. Och när jag kom hem så stupade jag bildligt talat i soffan. Men Krister tog hand om mig och fixade mat åt oss när jag tittade på Mästarnas mästare. Och även om jag var trött och slut och eländig i största allmänhet så klarade jag passet. Jag har en himla tur som har Krister som puschar mig till träning som jag annars inte skulle genomföra! Och nu ser jag fram emot nästa tvåmils pass med tillförsikt. Jag vet ju att jag orkar.